Det är torsdagen den 11 maj och vi ska till Capio Vård för Hemlösa på Östgötagatan på Södermalm.
Jag och min optikerkollega Linda har laddat upp med massor av insamlade glasögon, dels från våra egna patienter på Capio Ögon på Östermalmsgatan som lämnat in sina gamla i samband med sin gråstarrsoperation hos oss, dels från optikerbutiker som skänkt till Capio Hemlösas verksamhet. Vi har tvättat och mätt upp dem samt bedömt vilka som är dugliga att få en andra chans.
Innan lunch packar vi bilen full av lådor med glasögon, provglaslådan och mätinstrumenten som vi behöver för att kunna utföra en synundersökning. Glasögonen lägger vi upp i olika högar utifrån styrkor för att snabbt kunna matcha ihop dem med patienten i rummet. Det blir inte en traditionell undersökning utan mer en snabb koll och vi gör vårt bästa för att lyckas komma så nära deras synfel vi bara kan.
När dörren öppnas efter lunchuppehållet, släpper våra kollegor på Capio Vård för Hemlösa in de patienter som sett vår affisch om att vi kommer vara på plats och dela ut glasögon. Det är andra gången vi från Capio Ögon är där och ryktet om att vi är här igen har spridit sig. Det är många som kommer och de får varsin post-it med ett nummer på för att ropas upp i tur och ordning.
Det går snabbt, vi har knappt tre timmar på oss att hjälpa så många som möjligt och helst vill vi att alla som hittat hit ska få hinna komma in. Vi snittar på fem minuter per patient och sicksackar oss fram genom stationen förmätning och synskärpekoll med provbåge på. Det blir som en dans och vi samarbetar med personalen på plats som ropar in och lotsar ut patienterna.
Vi hinner prata med varje patient en kort stund och det gäller att få ut så mycket värdefull information kring deras behov som möjligt. Det är bra att både Linda och jag har mycket erfarenhet av tempo från optikerbutiker för nu går det undan. Vi mäter också trycket och vi erbjuder att boka in en tid för undersökning om de ligger på ett förhöjt tryck. Vi ringer direkt till vår receptionist som bokar in tid åt dem. En patient har med sin boendestödjare som är till värdefull hjälp. Att passa en tid kan vara en svår sak för alla, men har man inte heller en mobil eller ett eget hem att utgå ifrån är det inte en självklarhet.
Att låta glasögon byta ägare är inte heller det en självklarhet. De är i många fall individuellt utprovade i styrka och det finns mer eller mindre vanliga synfel. Den första patienten som kommer har en mycket hög närsynthet och hans glasögon är dessutom spruckna och håller verkligen på att gå sönder. Där har vi tyvärr inget att erbjuda, vilket är tråkigt. De flesta andra som kommer kan vi ändå utrusta med ett eller ibland två par glasögon och även fodral. En ung kvinna blir så tagen av sina nya glasögon – som gör att hon kan se längst ner på tavlan och även grenarna på trädet utanför fönstret – att hon gråter och jag får en kram. Då gläds man som optiker. Att kunna hjälpa och göra det vi kan för att påverka en människas hälsa och syn känns meningsfullt.
Tack till alla inblandade, till de som skänkt sina gamla glasögon, till väktarna utanför porten som varenda gång har hjälpt oss att bära in vår utrustning, till all personal på Capio Vård för Hemlösa och till vår egen verksamhet som kunnat avvara oss från den vanliga verksamheten.
