Gott samarbete
Vad är ett gott samarbete i föräldraskapet? Jo, ett samarbete där föräldrarna kan hitta gemensamma förhållningssätt och ömsesidigt engagemang med barnets behov i centrum. Detta förutsätter att man känner tillit till varandra och hittar hjälpsamma sätt att lösa konflikter på. Det handlar också mycket om att behandla varandra med respekt inför barnet, att till exempel inte kritisera varandra så att barnet hör det. Att visa för barnet att det går att lita på den andra, att den andra kan ha rätt. Att man pratar gott om den andra även när den inte är med. Just det sista kan vara väldigt svårt om man har en problematisk relation, men det är så viktigt för barnet – att höra föräldrarna prata gott om varandra.
Det gäller inte bara föräldrarna, utan också det bredare nätverket, att prata positivt om förskolepersonal, farmor, mormor, morbror och på det sättet signalera till barnet att de också är personer som finns där för barnet och går att lita på.
När samarbetet inte fungerar
När samarbetet inte fungerar bra kan det exempelvis visa sig genom konflikter som blir stressande för barnet, att en person ”kör sitt eget race” eller att en person bli passiv och tar mindre ansvar. För små barn är ju föräldrarna en väldigt stor del av deras liv. De är oftast mycket lojala mot sina föräldrar och det blir svårt när föräldrarna hamnar i konflikt och de kanske upplever att de behöver välja sida, blir allierad med den ene eller får olika budskap kring vad som gäller. Det skapar stress och otrygghet.
Att stärka samarbetet i föräldraskapet
Här följer några tips som utgår ifrån följande fyra viktiga delar i samarbetet med inledande reflektionsfrågor: känna tillit, stötta varandra, fördela ansvar och hantera konflikter.
Känna tillit
- Hur ser tilliten ut till den andra förälderns föräldraförmåga och relation till barnet?
- Tycker jag att den andra föräldern övervakar mitt föräldraskap?
- Upplever jag att jag får förtroende eller mandat från den andra föräldern att ta beslut gällande barnet?
- Tillit är central del för att kunna samarbeta väl. Den byggs upp genom många goda erfarenheter av att den andre exempelvis håller överenskommelser, är ärlig och visar att den kan ta hand om barnet på ett bra sätt.
Stötta varandra
- Hur tycker ni att ni stöttar varandras föräldraskap?
- Vilken feedback ger ni till den andra föräldern?
- Ger ni uppmärksamhet kring saker som fungerar bra och inte bara det som inte är så bra?
- Hur pratar ni om varandra framför barnet?
- Vad tycker ert barn särskilt mycket om med att vara hos den andra föräldern
- Vad tänker du att den andra föräldern har för styrkor i föräldraskap?
Att stötta varandra handlar till exempel om att lyssna, visa förståelse, bejaka den andres idéer och hjälpas åt att genomföra planer och beslut. Ibland kanske vi inte tycker likadant eller skulle ha valt att göra på ett annat sätt men det kan ändå ofta vara hjälpsamt att stötta den andre framför barnet. Tänk dig att du har sagt nej till att barnet ska få se ett tv-program till och försöker hjälpa barnet att lugna sig efter att ha blivit arg efter det. Då blir det inte hjälpsamt om den andra föräldern kommer och säger ”äsch, det går väl bra att titta lite till” och sätter på tv:n. Du kommer antagligen känna dig överkörd, ditt barn kommer kanske favorisera den andre och lär sig även att det får sin vilja igenom till slut om det visar mycket ilska.
Det är också lätt hänt att vi pratar mer med varandra om det vi inte tycker att den andre gör bra. Vänd på det! Välj bort det som inte verkligen känns nödvändigt att ta upp och träna på att uttrycka din uppskattning för vad den andre gör mer.
Fördela ansvar
- Hur fungerar ert samarbete kring vardagssysslor?
- Vem gör vad med barnet?
- Får båda egentid med barnet/barnen?
- Får båda egentid för sig själva?
När man tittar på forskning kring coparenting kan man se att nyckeln är att man är överens om ansvarsfördelningen. Den forskningen, som till stor del är amerikansk, lyfter fram just det – att vi ska vara överens. Vi behöver inte göra lika mycket, men vi är överens om fördelningen och båda är tillfreds med hur vi har det. Båda har ett ansvar och engagemang, men det kan se olika ut.
Samtidigt finns det annan forskning, bland annat från Sverige, som visar att jämställdhet, där man gör lika mycket, har positiva effekter både på föräldrarnas mående och på barnets mående. Så man kan ha de två tankarna i huvudet samtidigt och fundera: “vilka är vi i vår familj, hur vill vi ha det och vad har vi för förutsättningar?”
Historiskt sett har mammors särskilda förmåga att bära, föda och amma barn, utvidgats till en uppfattning om att mammor är bättre på att ta hand om barn. Men idag vet vi att det inte går att fastställa några biologiskt grundade skillnader i den här omsorgsförmågan. Däremot visar forskning på en inlärningseffekt: om man har haft ansvar för ett barn mycket, inte bara lekt med, utan tagit hand om, då ser man att delar av hjärnan som är kopplade till vårt omsorgssystem är mer aktivt. Modern forskning slår också fast att ett barn kan knyta an till flera personer redan tidigt och att det är en fördel för barnet att kunna knyta an till flera trygga personer.
Hantera konflikter
- Hur hanterar ni konflikter i er vuxenrelation?
- När har ni löst en konflikt bra? När har det varit svårare?
- Hur reagerar barnet när ni bråkar?
Konflikter ingår i alla nära relationer när olika viljor och behov krockar. Konsten är att hitta sätt att prata om dem utan att göra illa varandra eller glömma bort barnets behov av trygghet.
Det kan vara lätt att missa barns reaktioner under vuxna konflikter. Vad händer med den lilla personen? Stelnar barnet till? Blir den tyst? Tittar hen ner? Blir hen pajas för att distrahera bort det här jobbiga som händer? Blir hen skrämd? Det är framförallt det vi vill undvika: att barnet blir alltför stressat eller skrämt.
En generell rekommendation är att inte bråka inför barnet. Att diskutera, prata om saker, det är helt okej så länge man klarar av att hålla en bra ton. Man kanske kan titta på sitt barn ibland under diskussionen för att visa att “vi är okej, det här är ingen fara, vi bara pratar”. Men om man märker att man börjar bli för irriterad för att kunna hantera det på ett bra sätt behöver man pausa och fortsätta diskussionen när barnet inte är med.
Vi människor kommunicerar och tänker inte särskilt bra när vi får för starkt känslopåslag. Då behöver vi pausa och komma tillbaka och prata när vi har lugnat ner oss. Ett starkt känslopåslag kan antingen visa sig i att man börjar prata väldigt snabbt, får svårt att lyssna eller får hög röst. Men det kan också göra att vi blir alldeles avstängda och inte svarar och det är verkligen ett tecken på att man behöver backa, att man behöver pausa för att minska stressen.
